ruskus

Människors förmåga att tala om var de är någonstans, som i sommras i, var det i Göreborg?shit the same, där fanns det appar att tillgå, med det kunde man hålla koll på varandra, var man var i konsert området, var det drogs mest folk, på området kunde man också få reda på. Detta är endast en av alla de gånger som jag hört/sett människors vilja att tala om var man är.

Det går i  symbios med dagens communities, där man förutom man talar om hur man ser ut för dagen med klädval och andra attribut. Utan också vad man har gjort, vad man borde göra, vad man kunde göra, vem som man träffat och inte träffat, vad äter och inte borde ha ätit. Vem är intresserad? Hur kan det skapa ett beroende, så till den milda grad, att det läggs timmar för att skriva om det och ännu konstigare, att vilja läsa om det?

Detta skapar ett behov, som endast finns i internetrymden.

Titta ut genom fönstret iställett, där finns dagen, nuet, livet, inte på internet, har inte funnits där innan och det går inte att finna det nu heller. Att mötas, se varandra i ögonen, ge en kram, hålla en hand, beröring, ett leende, verkligheten. Oberoende hur mycket nätet finns, går det inte att nå det utan att vara tvungen att trycka på en knapp. Du skippa knappen, just try, for your sake, and maybe for the mankind.

Ruskus