20613
Första gången jag sitter vid datorn och kan skriva något jag har reagerat över, igen och igen.......
Människors förmåga att tala om var de är någonstans, som i sommras i, var det i Göreborg?shit the same, där fanns det appar att tillgå, med det kunde man hålla koll på varandra, var man var i konsert området, var det drogs mest folk, på området kunde man också få reda på. Detta är endast en av alla de gånger som jag hört/sett människors vilja att tala om var man är.
Det går i symbios med dagens communities, där man förutom man talar om hur man ser ut för dagen med klädval och andra attribut. Utan också vad man har gjort, vad man borde göra, vad man kunde göra, vem som man träffat och inte träffat, vad äter och inte borde ha ätit. Vem är intresserad? Hur kan det skapa ett beroende, så till den milda grad, att det läggs timmar för att skriva om det och ännu konstigare, att vilja läsa om det?
Detta skapar ett behov, som endast finns i internetrymden.
Titta ut genom fönstret iställett, där finns dagen, nuet, livet, inte på internet, har inte funnits där innan och det går inte att finna det nu heller. Att mötas, se varandra i ögonen, ge en kram, hålla en hand, beröring, ett leende, verkligheten. Oberoende hur mycket nätet finns, går det inte att nå det utan att vara tvungen att trycka på en knapp. Du skippa knappen, just try, for your sake, and maybe for the mankind.
Ruskus
20602
Har precis sett färdigt, Don't look back, med Bob Dylan. Det är dokumentären från 1965 om hans turné i England. För en gammal skivnörd är detta riktigt spännande och kul. Här finns intevjuver med både pressfolk och samtal med fans och hans musik. En annan underbar artist som var med, var Joan Baez, vilken röst hon har. Hon var med större delen av filmen så om hon också uppträdde också fick jag ingen klarhet i. I hans memoarer skriver han om Joan Baez och han ansåg hon var det bästa som hänt folkscenen och det är väl inte annat än att jag håller med. Dylans intresse för pressen var inte den bästa, som när en reporter från Times försökte få en intervju, snacka om att han fick sina fiskar varma, kan man lugnt säga. Konserterna gick för utsålda hus, i London var engelska popeliten bland åskådarna, som the Beatles exempelvis. Ensam på scen, Dylan med akustisk gitarr och munspel. 60 talet var ju känt för sin hysteriska publik, skrik, vrål, tjejr svimmade men här han trollbinder sin publik, otroligt.
Har fått tag på första delen av hans memoarer, starten är 1961 och det är då när han kommer till New York och Grenwich Village, med sig har ett genuint intresse för folkmusiken och hans stora idol Woody Guthrie var hans ledstjärna.
När han slog igenom på 60 talet var det för min del, the Beatles som upptog skivspelaren hemma och de svenska stjärnorna, Tages, Mascots Shanes osv. Det var väl inte förrän jag såg filmen Pat Garret & Billy the Kid med och hans låt Knocki'n on heavens door, som fick mig att bli än mer intresserad. Bob Dylan var inte okänd för min skivspelare men jag hade inte lånat honom mitt öra tillräckligt och det tar jag igen nu och i november blir det premiär, då är det live på Malmö Arena med Bob Dylan, yes, yes.
Live
Love
Laughter
Ruskus
29526
Det är något år sedan sist, tror två år som jag var i bloggen. Har jag saknat den? Med tanke på det har varit länge mellan bloggandet så har det väl inte det. Tja man kan tolka det som man vill. Nu är jag inne igen och bloggar, undrar om det tar två till nästa gång?
Jag gillar inte den tiden vi går in i nu, förr okej, men nu, är det inte lika okej, inte alls. Mörkret kommer så snabbt och blir kvar längre och längre. Det är inte mörkret i sig, mörkret är skönt. Det är som en mörk sammet, som sakta glider ner längs skyn och omsluter en. Men det mörkret som hör till årstiden är så oförsonligt, det är detta jag inte gillar. Förr var hösten en färgsprakande årstid, färgen finns i år också. Nu påminner den om, att naturen lägger sig för att vila och slumra in, i väntan på våren. Kala grena syns mer och mer, löven färgar gräset i vissna färger och tankarna målar sig i dunkel pessimism, tungt.
Ingen kul nypremiär på skrivandet, kan inte bara skylla på årstiden. Jag själv, kan ju göra något åt det men vill jag det? Dags för kvällspromenad, ikväll är det, jag, min fyrbente kompis och Patti Smith
Live, it's not so hard
Love, nothing else
Laughter, why not
Ruskus
29526
Det är något år sedan sist, tror två år som jag var i bloggen. Har jag saknat den? Med tanke på det har varit länge mellan bloggandet så har det väl inte det. Tja man kan tolka det som man vill. Nu är jag inne igen och bloggar, undrar om det tar två till nästa gång?
Jag gillar inte den tiden vi går in i nu, förr okej, men nu, är det inte lika okej, inte alls. Mörkret kommer så snabbt och blir kvar längre och längre. Det är inte mörkret i sig, mörkret är skönt. Det är som en mörk sammet, som sakta glider ner längs skyn och omsluter en. Men det mörkret som hör till årstiden är så oförsonligt, det är detta jag inte gillar. Förr var hösten en färgsprakande årstid, färgen finns i år också. Nu påminner den om, att naturen lägger sig för att vila och slumra in, i väntan på våren. Kala grena syns mer och mer, löven färgar gräset i vissna färger och tankarna målar sig i dunkla
